♥

Jag blir så glad över alla små fina statusar där man kan läsa om alla vänner eller närstående som skall ha barn, tro mig jag blir så glad.
MEN samtidigt så trycker jag ner mig själv, något så fruktansvärt. Jag verkar nästan tillåta att ångesten kommer, (vilket jag slutat med nu på ett tag, för jag har börjat ta kontrollen, över MIN kropp över mig själv inte alltid jag lyckas men oftast och allt mer nu ) .
Det verkligen river inom mig o påminner om hur jag själv inte lyckades skapa min Engla, som försvann så tidigt så fort alldeles för fort, alldeles för tidigt. Hon fick ju aldrig växa upp och det känns orättvist.
Jag trycker ner mig själv, med alla dessa ord att jag aldrig kommer lyckas med att få fler barn, med mitt löfte till Engla att hon ska få ett syskon en dag så. Att jag inte kan bli mamma, att jag ändå skulle bli så dålig som mamma, att jag kommer aldrig lyckas. Jag kan inte kommer inte, jaddajadda alla ord ekar som bara den, rusar omkring i huvudet på mig och hjärtat tar fart, det gör ont och jag vill bara sova, men blundar jag spelas det i film i stället, men tro mig jag ÄR SÅ GLAD för deras skull, att dem får bilda sin familj o får sina fina barn, som man nästan bli en familj med, iallafall med några :) .
och förlåt att jag känner såhär, det bara trycker ner mig och inte ska ni sluta skriva för min skull eller nämna det är inte det jag vill, jag vill bara skriva av mig, o få känna känslan själv. få bli den mamma jag så gärna vill bli.

Jag är ju mamma på sätt o vis jag får bara inte dela mina dagar med min dotter, jo i tankar, i saknad, i oro ibland om att jag inte vet hur hon har det där hon är idag. ( kanske är i fel banor att tänka på ) men jag gör faktiskt det, många människor verkar tro att det är en simpel grej att komma över, men tro mig det är det jobbigaste, svåraste mest omtumlande jag fått vara med om i mitt liv, många tårar som spillts, o fortfarande idag gråter jag, det släpper aldrig helt, räkna inte med det. det är lite mer än 3 årsen idag, sen jag förlorade min ängel och jag jobbar fortfarande med att komma ifrån vissa tankar om hur "jag" mördar henne om hur jag gav upp alldeles för lätt, att jag inte lyckades att hon borde finnas i mina händer, i min närvaro att jag dödade min dotter ( även om jag idag vet att jag inte gjorde det ) , men ibland hamnar jag i dem banorna ändå. Det tar tid att komma "över" vilket du aldrig riktigt gör för hon finns alltid med på ett eller annat sätt, men att komma i någon slags accepterande, det kommer en dag, men att bara tvinga fram det har varit fel av mig, tvinga fram det för att folk skall vara nöjda med mig, för att jag skall passa in där eller för att dem inte skall gnälla. 
Jag är trött på att försöka göra folk nöjda att ändra mig själv för att folk skall tycka om mig, jag var aldrig så innan varför är jag så nu ? , nej det är dags att ändra den biten också, NI SITTER INTE I MIN KROPP, NI HAR INTE GÅTT I MINA SKOR, NI HAR INTE HELLER RÄTT ATT SÄGA VAD JAG SKA OCH INTE SKA, JAG ÄR EN VUXEN MÄNNISKA SOM TAR MINA EGNA BESLUT GÖR SOM JAG SJÄLV VILL. NI HAR INGEN RÄTT ELLER ANLEDNING ATT FÖRSÖKA ÄNDRA PÅ MIG, TYCKER NI INTE OM MIG ELLER ACCEPTERAR MIG FÖR DEN JAG ÄR SÅ BER JAG ER GÅ FÖR JAG ÄR INTE DEN NI VILL HA I ERT LIV OM NI INTE KAN ACCEPTERA DEN JAG ÄR. TACK FÖR MIG.

 

 

J - du är allt och lite till jag älskar dig <3