♥

Varför tar orden slut ? Sitter här med sä mycket att skriva, få ur mig men så fort jag ska börja tar det slut. Orden liksom försvinner precis som om dem aldrig varit där, jag blir helt tom. Bara detta tog mig en evighet. Det känns som jag tappat mitt älskade skrivande, det gör mig frustrerad för det är mitt sätt att bli av med min ångest mina röster och mina ibland smutsiga tankar och min saknad. Att prata är inte min största sida, jag lyssnar gärna och skriver gärna men att prata kan ibland bara bli fel.

 

Här om veckan låg jag i sängen och skulle sova, samlade helt plötsligt tankar och ord som jag skulle skriva, men jo vad händer jag tappar orden, meningarna , tankarna. Jag blir som sagt tom. Inte ens musiken hjälper mig. Jag börjar tro att skolan och jobb tar alla bra sidor så när jag är hemma och vill uttrycka mig fritt så fastnar jag i mitt jobb eller hur jag skriver och är i skolan.

Neeeeej jag menar inte att jag ändrar mig men vissa sidor använder jag bättre på jobb och i skolan. Jag har märkt att jag börjat se och tänka på viktiga delar ik livet på ett annat sätt än innan, jag möter oftast mina rädslor och jobbar kring min ångest och min oro.

 

Jag saknar skolan så fort jag inte är där och tycker det är riktigt roligt och jag inser också att jag faktiskt klarar det, jag lär mig något det fastnar . :) Jag ser ljus ibland och jag försöker verkligen stanna upp och ta ljuset till mig så det inte fanns förjäves, men samtidigt ser jag mönster i mitt mående och händelser runt mig, det gör mig lite smått arg faktiskt, besviken med! För jag behöver ljuset, o jag förtjänar det faktiskt precis som min familj gör, MEN så fort det går åt rätt håll så händer det saker som tar musten ur en och man får börja om igen, och så har det nästan varit i hela mitt liv, och just nu kommer det sådanna dagar, enda stället jag faktiskt kan andas lite lättare är i skolan eller om jag får en längre kram av gubben eller hans fina son. Jag undrar varför det mönstret är där, dock tror jag att jag en dag lär mig stoppa hur jag faller så jag slipper slå i marken varje gång, att jag kan resa mig direkt och kasta bort det, men det kommer nog. 

 

Jag börjar bli trygg i min roll som extramamma som J nu mera kallar mig, det gör mig lycklig faktiskt det trodde jag aldrig men det värmer hela mig. Jag är trygg i min flickvänsroll trygg med honom som man, att jag senhar en hel väg kvar att bli nöjd och trygg i mig själv när det kommer till andra ställen och i min roll som mig själv de däremot äre något att jobba med.

 

Men samtidigt vill jag mest gråta, med en oro som växer och en del dåligt samvete. Olika händelser som jag inte riktigt kan kontrollera så de skrämmer mer än vad det gör nytta i mina tankar, dags att ta hyra då kanske :o . ja det blev en del ord ngr meningar, nu skall det mysas . 

 

Var rädda om er . / Tuss